I nedre planet på ett bostadshus i Bagarmossen låg Lita Screen AB. Polaren Perre Lundström hade jobbat där ett tag och tyckte jag skulle hänga på. Sagt och gjort, nya utmaningar är bra för skallen. Dock inte miljön men det sket man i då!
Lokalen låg dock i husets bortre ände och hade fönster runt om man kunde öppna sommartid!
Tidigt 60-tal var tekniken inte så avancerad. Originalen bestod av transparenta filmer med svarta motiv. (typ overheadfilm) Eller handskurna motiv på filmer man kunde plocka bort bitar på. Varje färg fordrade en egen ram så exakta passmärken var viktigt .
Screenramen i trä eller metall var spänd med ett fint nät över hela ytan. På nätet applicerades en exponerbar rödfilm man lade originalfilmen på och belyste med avsedd lampa.
Ramen kunde sedan spolas med vatten så icke exponerad film sköljdes bort och lämnade öppna ytor. Oönskade ytor målades över med en speciell täckfärg.
Ramen monterades sedan på ett tryckbord. Det kunde vara ett sug, limskikt eller annat som höll det tryckbara materialet på plats. Vi hade ett par egentillverkade sugbord. En metallplatta med massor av borrade hål och en dammsugare under. Samt även ett par större automatiska screenmaskiner för stora upplagor.
Ramen fästes i övre kant med gångjärn så nedre änden gick att lyfta upp och ett visst avstånd till bordet justerades in.
Materialet, som till 90% var självhäftande folie i olika kvalitet, skars till i rätt antal och torkställningar med fällbara plan ställdes vid bordet.
Förlagan med film lades på exakt rätt under ramen och markerades med iläggstejp i vänster och överkant att placera foliebitarna emot.
Vi körde i par. En lade i materialet, en ryckte ur och lade på tork.
Trycket sker med en gummirakel, bredare än motivet. Färg hälls i övre delen av ramen och dras sedan med tryck hela vägen ner. Ramen lyfts och nästa läggs i.
Det var tekniken.
LitaScreen hade stora kunder som flygvapnet och Chiqita bananer. Två lite skilda exempel dâ flyget primärt hade en meter ned till några mm stora dekaler. De stora satt ju utvändigt medan hundratals satt innuti på instrumentbrädan och i övriga utrymmen. De minsta satt vi med linjaler och skar med kniv.
Chiqita bananer var mindre kul. De fick inte plats på övre planet utan trycktes en trappa ner. Ingen normal utan ett par m2 hål bilat i golvet med trätrappa. Rummet var helt slutet, dörren in var övertejpad på grund av thinnerlukten. Etylazetat rättare sagt. det fanns dock ett utsug över det stora bordet, som här var typ 3x1,5 m.
Bananerna satt på truckar och höll nära samma format som bordet. Här fordrades det en gubbe på varje sida av rakan, samt dubbla torkställningar vridna mot varandra. Minns jag rätt var det 7 färger dessutom med pass.
Lukten var bedövande, efter en färg låg vi utslagna ute på gräsmattan spyfärdiga höga som hus. Som tur var fordrade torktid och rambyte minst resten av dagen. Så nästa färg blev dagen efter.
Värst var ändå ägarens ständiga fimp i mungipan även under tryckning. En aska på duken och halva huset hade exploderat.
Nåväl, vi överlevde men man känner fortfarande parfymer och annat som jävligt störande.🥴🥴
Comments